▲ återbruksbloggen

 

När jag var liten älskade jag blommor. Både att plocka växter i naturen själv, och att så egna. När de andra tjejerna drömde om att bli veterinärer eller delfinskötare så ville jag bli trädgårdsmästare. Ibland följde jag med mamma in till florister eller växthus. Det kändes som en tropisk djungel (eller - hur jag troddde att en tropisk djungel var). Höga växter i regnbågens färger, den ena vackrare än den andra. Oslagbar skönhet. Doften av söt, varm och fuktig gjord brukade jag andas in i flera djupa andetag, för att jag inbillade mig att jag kunde behålla den längre. Jag brukade även studera golvet noga - för ibland kunde det där ligga en liten, liten avbruten blomma. Och den fick en ju ta upp - för den låg ju redan på golvet.

 

Även idag känner jag extra mycket för växter oavsett ifall det är väldoftande snittliljor, slingrig murgröna i kruka, eller enkla svajjande vildblomsterängar. Inne hos floristerna sätter ännu den tunga doften igång min hjärna och jag blir översköljd av nostalgiska minnen. Hemma hos mig har krukväxterna namn. Lite löjligt, jag vet, men jag kan ärligt säga att när de är sjuka - och kanske till sist dör - så gör det ont inom mig...

 

Min kära murgröna Axel sjunger på sista versen. Han har bott och frodats hemma hos mig lika länge som jag och P har varit tillsammans, så bara av den anledningen är han extra betydelsefull. Han har haft spinn, jag tog då ut de bästa grenarna och lyckades få fram skott som klarat sig tills nu.. (HJÄLP! NÅGON SOM ÄR MÄSTARE PÅ MURGRÖNOR?!). Hans kruka ekar tom och jag vill gärna fylla den med en ny växt, men inte en murgröna den här gången. Istället funderar jag på denna;

 

Spökblomma, sicksackbuske, corokia cotoneaster. Någon som har erfarenhet av denna? Tydligen ser den död ut även fast den lever. Låter som en blomma för mina "gröna fingrar"!