▲ återbruksbloggen

 

 

Om två dagar har P och jag bott tillsammans i ett år, och på den tiden har vi lyckats flytta två gånger. Detta är Stockholm i ett nötskal. Begränsade andrahandskontrakt med överpriser, där folk nöjer sig med ett litet rum långt ute i förorten med en hyra på 6000:- eftersom "jag ska vara glad att jag har någonstans att bo, alla har inte det!".

 

Tja, det stämmer. Det finns personer på Blocket som försöker hyra ut sina hallar ("perfekt för att ställa en loftsäng i!") eller källarförråd ("golvet lutar lite, och det luktar lite mögel vilket du kan dölja med rökelser") så vår situation kunde ha varit mycket sämre. Vi ska egentligen vara glada att vi har någonstans att bo - att min killes pappas kompis sekreterare (hör på den, va?) funderade på att hyra ut sin lägenhet, och att vi frågade först. På den vägen är det. "Kontakter". Tack vare den kontakten har vi tak över huvudet, och en hyra som inte gräver alltför djupt i plånboken. 

 

 

Lägenheten ligger på våning två av tre i huset, mitt i smeten. Vi har grannar över oss, under oss och vägg-i-vägg åt båda håll. Vi hör hur de hostar, vi kan lista ut vilket program de ser på TV, och vi hör när de börjar gå att lägga sig - när de står inne på toaletten och pratar i tandborstningen, så ekar det in till vår. Vi har bott på dessa 38 kvadrametrar i sju månader. Senast jag hälsade på en granne var för fem månader sedan. Vi är omringade av olika människor som bor max en halvmeter ifrån oss - men vi ses aldrig. De är alla främlingar.

 

Vad jag frågar mig är - hur länge ska vi bo likt detta? Är detta normalt? Mår vi bra av det? Jag föreställer mig ett hyreshus som är likt gatan där jag är uppväxt. Där hälsar alla på alla, där vinkar alla till alla bilar som kör förbi, där styrs det ihop middagar där alla hushåll träffas hemma hos någon för att äta gott och dela det senaste "bya-skvallret". Det brukar vara glatt och varmt. Alla vet vad som sker. De har koll på varandra. De har kopior av varandras nycklas i sina nyckelskåp, "ifall att du skulle glömma den". Ifall vi varit bortresta under vintern, så är gångarna på gården nyskottade när vi kommer hem. Blommorna har blivit vattnade. Katterna har blivit utfodrade. Hönsen har fått komma ut ur hönshuset varje dag, och spatserat fritt på gården. De har koll på varandra. Ett sådant hyreshus skulle jag vilja bo i, som ett litet kollektiv. Här skulle inte ens grannen öppna ifall jag knackade på och bad om en deciliter strösocker...

 

Att bo som vi gör - i hyreshus - saknar all denna gemytlighet. Det är identitetslöst. "Det är en landningsplats mellan jobbet där jag sover, för att åka till jobbet igen nästa dag" sa P en gång, och han har så rätt. Vi lever i ett stressat ekorrhjul utan tid eller möjlighet att göra något annat. Vi har ingen yta mer än dessa instängda 38 kvm. Det är ett projekt att åka till lugnet. För att ta sig till närmsta dunge träd som du kan kalla "skog" måste du promenera en halvtimme - och trots det så hör du biltrafiken.

 

Utan att låta alltför klyschig - jag saknar att höra trädkronornas sus. Jag saknar fågelsången. Jag vill sommartid kunna breda ut en filt, sola, grilla - slappna av. Jag saknar att se stjärnhimlen breda ut sig. Här blir det aldrig riktigt mörkt. Här kan du inte plocka dig blåbärsris till blombuketten, utan måste gå till floristen och köpa det. Här finns det soptunnor i varje gatuhörn, tunnelbanor, 7-eleven, flygplan som passerar över dig, främlingarna du ständigt ser på gatorna, men aldrig möter med blicken. Allt tjockt inbakat i en doft av tung svart olja. Ifall jag skulle vinka till alla bilar som passerade vårt hyreshus skulle jag först och främst få ont i armen, och folk skulle tro att jag var galen.

 

Vissa personer jag har i min närhet har alltid bott i lägenhet. De har växt upp i lägenhet, bor idag i lägenhet och kommer sannolikt att alltid göra det. Det är inget fel med det. De trivs bra med det, de passar och anpassar sig. En annan känner sig bara splittrad.

 

Något likt detta, det vore rena rama drömmen!